BYGDENS HISTORIA

Förhistoria

Äldsta kända spåren av mänskig aktivitet i Pite lappmark är 9800 år gamla och finns i Dumpokjauratj vid vidsträckta vatten norr om Arjeplog. Invandring efter den bortsmältande inlandsisen skedde från öster eller över fjällkedjan i väster eller från båda hållen. Mycket pekar mot att Lapplands första befolkning var våra nutida samers förfäder. Det var ett jägarfolk som följde i spåren på den invandrande renen, funna benrester av ren vid folkets lägereldar avslöjar detta liksom att fisk också stod högt på menyn.

Går vi närmare vår egen kulturbygd finner vi den stora boplatsvallen vid Mörttjärn på södra sidan Skellefteälven (drygt 3 mil från Gallejaur). Den är samtida med de kända boplatserna i Vuollerim, d.v.s. drygt 6000 år gammal. 4 800 år gamla är de flintayxor som har hittats i Järvträsk. De är tillverkade i svart flinta som kommer från Danmark och som visar att handel inte är någon ny företeelse. Våra gamla landsmän och kvinnor var producenter av skinn och pälsprodukter som var åtråvärda bytesvaror för folken söderut.

Ett fångstgropssystem går från Södra Järvträsk mot sydväst och ett liknande går över Lillträskberget ner mot Stortjärn. Det är möjligt att båda är delar av ett enda stort system som gått från Järvträsket hela vägen ner till älven. Till groparna har omfattande, nu bortruttna, system med hagar och fångstarmar hört och bytet har varit vildren och älg.

1924, vid plöjning av Stormyran, hittades den så kallade Järvträskskidan. Rikt ornamenterad och väl bevarad är den i dag en av de finare föremålen på Skidmuseet i Umeå. Skidan är daterad till 700-talet. På museet i Umeå finns även de bronsföremål, spännen och buckla, som hittats i Rörträsk och som är vikingatida. Spjut och pilspetsar, skrapor och en liggande slipsten är andra gamla stenfynd från Järvträsk och som visar att människor vistats under lång tid vid sjön. Från Gallejaur saknas liknande spår från äldre tider. Kanske finns de men har inte hittats eller så låg sjön för isolerad bland bergen för att vara intressant.

Första gången vår bygd omnämns i skrift är från slutet av 1500-talet när ”Jerffveträsk” finns upptaget bland de sjöar som bönderna i Stämningsgården och Tjärn vid Skellefteå hade som fiskesjöar.

Lappmarken i våra trakter var samernas land till dess den svenska koloniseringen startade under 1700-talets senare hälft. Gamla Arfvidsjaur socken var sedan 1600-talet indelat i fyra kåtalag med inalles 39 lappskatteland. Gallejaur hörde till socknens sydligaste lappskatteland, Jerfvesjaur, vars huvudviste ”Mägg´re” låg vid Järvbäckens utlopp i västra ändan av sjön Järvträsk. Gallejaurs samiska förflutna är lätt att ana sej till när man betänker själva byanamnet med sitt samiska ursprung. -jaur betyder sjö och Galle- kan antingen anspela på renens pannhud, härna, eller på att det ligger flera lidar, bergssluttningar, efter varandra.

Från 1695 finns uppteckningar om skattelandens innehavare. Det året betalade Mårten och Anders Mårtensson, antagligen far och son, 2 daler silfvermynt vardera för Jerfvesjaur lappskatteland. I kyrkböckerna finns anteckningar som låter oss ana det stundom hårda liv lapparna levde. Om Jerfvesjaurlapparna står bl.a. ”1757 begrofs den 19 september Clemet Anderssons svägerska Brita som två år förut under vallgång med renboskapen bortkommit och aflidit och hennes ringa kvarlefvor nu blifvit igenfunna”.

Anders Olsson och hans familj är de första Jerfvesjaurlappar som har det tvivelaktiga nöjet att se nybyggare slå sej ner inom deras skattelands gränser. Detta sker under senare delen av 1700-talet då först en före detta soldat vid namn D.J. Sund ska ha påbörjat ett nybygge på norra sidan Järvträsket men försvunnit för att några år senare, 1786, efterträdas av nästa soldat, Per Andersson Smed med familj.

1801 blir det ännu mer trängsel inom lappskattelandet när Carl Svensson från Rörträsk insynar nybygge i Gallejaur. I insyningsprotokollet står; ”Till tomt och bostad utsågs plats på norra sidan sjön Gallejaur på lappmannen Olof Anderssons (Anders Olssons son) innevarande skattaland i sydost från Arfvidsjaurs kyrka om 5 1/2 mile”

Nybyggarnas intrång i lappmarken skedde inte friktionsfritt, det vet vi från otaliga tingsprotokoll och oftast gällde tvisterna det livsviktiga fisket. Från Jerfvesjaurs skatteland finns inga större misshälligheter noterade men frågor finns kring D.J. Sunds försvinnande. Man kan också konstatera att under 1800-talets senare del överger lapparna sitt viste vid Järvträsket och anlägger eget nybygge, Stenbacken, vid sjön Häbbersträsk några kilometer i sydväst.

Gallejaur

Carl Svensson, född 1773, har i början av 1790-talet följt sina föräldrar, Sven Benjaminsson (född 1739, sockensvarvare i Böle) och Margareta Andersdotter (född 1740 från Ragvaldsträsk) när dessa slagit sej ner som nybyggare i Rörträsk.

Oklarheter råder huruvida Carl någonsin bott eller påbörjat något nybygge i Gallejaur utan i stället räknas hans bror, Pehr Svensson med hustru Lisa (Elisabet) Persdotter, som byns grundare. Pehr övertog nybygget 1808 och gifte sej året efter. Gallejaurs första mangårdsbyggnad var från 1808. ”15 alnar lång, 10 alnar bred, 12 varf högt af talltimmer, komplet med spis och bakugn”.

Pehr, född 1777 i Böle, och Lisa, född 1775 i Ersmark, fick tre barn. Sven, född 1812, Greta Maria, född 1814 och Per, född 1819. Efter utgången skattefrihetstid skattelades Gallejaur 1825 till 1/8 mantal.

Under 1800-talet växer byn relativt långsamt. Först 1864 står gård nummer 2 färdigt. Det är Pehr och Lisas son Sven Persson och hans hustru Sara som bygger nytt. Den ursprungliga gården övertas av husets dotter Greta Maria och hennes man Johan Löf.

Sven och Sara Persson blir barnlösa och överlåter hemmanet till kusinbarnen Anders och Nils Larsson Wikberg (barnbarn till Gallejaurs insynare Carl Svensson).

AndersLarsa övertar Sven och Saras gård och NischLarsa bygger nytt, byns tredje gård som står färdig 1888. Stora barnkullar i byns tre gårdar leder till expansion under 1900-talet. Sjön sänks 1,5 meter vilket möjliggör utdikning och uppodling av Gallejaurmyran och Rörmyran väster om sjön. I början av 1940-talet har byn växt till nio gårdar varav sju i byakärnan. Byn fick elektricitet 1947, telefon 1948 och landsväg 1952. Omvälvande tider för en by som länge levt isolerat bland bergen och det skulle fortsätta. I slutet av 50-talet börjar Vattenfall prospektera för kraftverksbygge. Bygget påbörjas 1960 och innebär bland annat att en 7 km. lång kanal grävs och Skellefteälven leds in i Gallejaursjön som höjs 13 meter och förvandlas till vattenmagasin. Gallejaur Kraftverk tas i drift 1964. Sjöhöjningen innebär att så gott som all fodermark hamnar under vatten och bara två av byns nio jordbruk överlever 60-talet. Efter Vattenfall skjuter avfolkningen fart i bygden.

Gallejaur © 2009 •

Gallejaur © 2009 •